Hon skyndades sig längs gatan för att hinna med rälsbussen när hon plötsligt hörde ett ljud bakom sig. Hon stannade, vände sig sakta om och märkte då att hon tittade rakt in i en kamera. Hennes pupiller smalnade medan den vita blixten plågsamt träffade hennes näthinna. Hon hatade kameror. Hon hatade allt som hade med sitt liv att göra.
— Fröken Anderson, kan ni kommentera varför ni har flytt scenen?
En ung journalist stod framför henne med en kamera i handen. Hon hatade journalister. Hon synade honom från topp till tå. Han bar en grå fedorahatt, med presslegitimation instucken i bandet, en vit skjorta, svart slips och en svagt grårutig kostym med enkel knäppning. Några få mörka lockar hade letat sig ut under hattbrättet och av någon anledning tyckte hon att han såg nervös ut.
— …Fröken Anderson?
Nu hörde hon också nervositeten i hans röst. Han hade sagt hennes namn igen och såg nu undrande på henne. För en månad sen hade hon hoppat av alla sina uppdrag vid teatern och gått under jorden och hade inte pratat med någon tidning sedan dess även om många hade försökt få tag i henne.
— Om ni gör precis som jag säger så ska jag berätta allt för er.
— Vad… vad menar fröken?
— Möt mig vid baren på Somerset Hotel imorgon kväll vid åtta.
Hon sa inget mer utan skyndade iväg. Efter ett gått ett par meter hade hon redan ångrat sig. Vad var det hon höll på med? Hon bestämde sig för att inte åka till Somerset och en stund senare hoppade hon vigt ombord en spårvagn, satte sig ner på en bänk i bakre delen av vagnen och var äntligen på väg hem igen. Medan hon långsamt i natten for västerut längs West Lawrence Avenue — förbi postkontoret på hörnet vid North Magnolia Avenue och sedan förbi Saint Bonifacius stora kyrkogård — börjar det att regna.
Henrietta lutade sig suckandes tillbaka på sin stol och stirrade ut genom fönstret. Staden beredde ut sig framför henne och hon kunde se ljuspunkter och hon trodde att hon kunde urskilja Uptown. Det regnade. Dropparna på fönsterrutan hade redan gjort det svårt att se exakt vad som var vad. Ljuspunkter flöt ihop och blandades i vattnet. Hon borde egentligen ha gått hem för länge sedan men det är så mycket som måste göras.
Hon börjar om igen. Rättade till skrivbordslampan, drog in stolen, satte ett nytt papper i skrivmaskinen och började åter att renskriva Georges utkast. Henrietta brukar vanligtvis aldrig göra några misstag men den senaste tiden har hon inte kunnat koncentrera sig. George har varit så annorlunda, inte sitt vanliga glada och försiktiga jag, utan han var ofta ute hela nätterna. Egentligen hade hon inget att skynda hem till och dessutom trivdes hon bra på kontoret.
Senast de var hemma och låg tillsammans i sängen vände sig George bara om och låtsades inte om henne. När hon frågade om det hänt nåt stammade han bara fram några ursäkter men vände sig inte om. Inte ens när hon började gråta. Fast det kanske han inte ens märkte. Hon började darrande att trycka ner tangent efter tangent, men efter bara några sekunder hade hon tryckt fel, igen, och började gråta.